fick samla snö och smälta ner den i stora grytan till vatten åt korna. Det lilla som fanns

i brunnen behövde vi själva. Jag minns också att det hämtades vatten i älven. Far hade stora

såar på släden och för att inte vattnet skulle skvätta ut lade man trasor i såarna. Vid den

tiden hade vi hästen Freja, en snäll arbetshäst.

Nå, det var tvätten jag skulle berätta om.

All vit tvätt och annan färgbeständig tvätt lades i blöt i lutvatten, som jag minns det. Där fick

den ligga i ett par dagar, då man stötte den av och till. Sedan började gnuggandet mot en

tvättbräda av randat glas eller metall. Den av glas var trevligast att arbeta med tyckte jag.

Den lät så skönt. Rysstvålen kom till flitig användning. Den kom verkligen från Ryssland,

men genom Finland. Ryssän saippua, stod det på den. Man köpte den i enkilos bitar och

skar den själv i lämpliga bitar. Det var en rejäl tvätt-tvål med ganska frän lukt. När allt var

gnuggat, det tog sin tid, skulle tvätten kokas i den stora järngrytan.

Att skura den rostiga järngrytan ren var ett oerhört arbete. Vi gnuggade den med sand och

såpa så händerna blödde. Sen vidtog sköljningar i det oändliga. När mor sedan tog en torr,

vit tygbit och torkade grytan, skulle ingen rost fastna på tyget. Så skulle man då koka

tvätten i Persil, om jag minns rätt. Nu gällde det att elda under grytan. Det tog säkert ett

par timmar innan den började bubbla. Man stötte och bände tvätten medan den puttrade.

Så småningom ansågs koket vara klart och man började bända upp kläderna i rena träsåar.

Kläder, som inte var färgbeständiga, bykade man i Persil utan någon större blötläggning.

I allmänhet brukade man, när kokvattnet svalnat något, doppa även dessa i det varma

vattnet och schvisja (vilken stavning) runt dem. Man brukade skölja tvätten i älven l km bort

Om isen låg, högg far ett hål i isen och där på iskanten skulle kvinnorna sedan stå på

knä på några trasmattor och skölja tvätten. Arma kvinnor!

Vackra vårvinterdagar var det härligt att se den bländvita tvätten vaja för vinden, och

mödan var nästan glömd.

Senare kom vi på att man kunde ha en jättestor påse med tvätten liggande i vid koket. Då

var det inte fullt så slitsamt att skura järngrytan perfekt ren från rost. Om påsen blev

rostig gjorde ingenting.

Småtvätten sköttes i ladugården, eller senare när korna var sålda och det var vinter, i

bastun. Var det sommar var förstås torkningen inget problem, men vintertid måste vi hänga

tvätten i sommarköket. Därifrån tog man sedan plaggen efterhand in i vinterköket för att

torka. Det kändes skrämmande att hämta in de stela plaggen.

När mor hade fött en ny familjemedlem, och det hände ungefär vart tredje år, skedde det

dagliga babybadet och blöjtvätten, om det var vinter, i pörtet. Där hängdes också blöjorna

till tork i en krokmojäng i taket. Bara tre av barnen var för övrigt födda på sommaren.

Trasmattorna tvättades i älven och så tidigt det var möjligt. Torkvädret var bäst vid

midsommartid. Mattorna hängdes till tork på staketen vid udden.

Det var roligt att hämta de väldoftande mattorna och lägga dem på golven.