Det var härliga turer i den doftande nya grönskan och knäckebrödssmörgåsen i kassen var

en läckerhet, när arbetet pågått en tid.

Med puukko-knivar (moraknivar) skar vi kvist efter kvist och samlade dem i högar. Högarna

blev till buntar, som bands ihop med rep. I samlad trupp vandrade vi hemåt med buntarna på

ryggen. Väl hemkomna, väntade mor ofta med maten. Den kunde bestå av halstrad

strömming och risgrynsvälling. Den saltade strömmingen hade man vikt över skaftet på

spisrakan och så hade man halstrat den över glöden i den stora ugnen i pörtet.

Så började arbetet med att sortera kvistarna i små buntar. För att binda ihop dem gjorde

man vidjor. Dem gjorde man av små björkplantor, som inte hade grenat sig mycket.

Man skalade dem, klämde rotändan fast mellan knäna och började vrida uppifrån och

ända ned. Så fick man en böjlig vidja att linda runt bunten.Kvastarna bands ihop två

och två och hängdes på bjälkar uppe på bagarstuguvind för att torka luftigt och mörkt.

Löven satt fast hela vintern och sommardoften var ljuvlig när kvastarna lades att mjukna

i hett vatten före bastubadet.

Andra kvastar, annan användning.

När björkarna var avlövade började ett annat samlande. Till ladugården behövdes många

kvastar, likaså behövdes det kvastar till förstubron för att sopa bort snön från skorna på

vintern. Man sopade t.o.m. gårdsplanen på våren.

Soliga, ganska ofta kyliga, dagar började samlandet av björkkvistar igen, men den här

gången litet längre kvistar. Det kunde ta flera dagar att få tillräckligt för åtgången var stor.

I princip var tillvägagångssättet samma som vid bastukvast-tillverkningen, men det var

bara vuxna som fick försöka sig på det. Det behövdes hårda nypor och vassa knivar

till arbetet. Skillnaden mellan de olika sorters kvastarna var att städkvastarna skulle bli

starka och bands väldigt stadigt ihop med vidjor. Dessutom skar man av toppen på dem.

En höst hände något märkligt. Mor höll på att binda kvastar och det fanns ris överallt.

Någon av ungarna såg plötsligt att byns folkskollärarinna och en okänd kvinna var på

väg till oss. Vad kunde det betyda? Varför kom dessa kvinnor till oss? Och en sån röra

vi hade och vad skulle vi bjuda dem på? Uppståndelsen var stor. Det var ju inte något att

göra åt saken, men så rysligt, lärarinnan hade ju aldrig varit hos oss förut.

Så småningom kröp det fram att lärarinnan hade fått i uppdrag av någon att föreslå en

eller två duktiga husmödrar i kommunen, värdiga ett diplom för sin husmoderliga gärning

ur landshövdingens hand.

Den främmande fina damen skulle nu granska den föreslagna husmodern.

Trots röran fann hon mor värdig denna utmärkelse, för några veckor senare kom en inbjudan

till mor att infinna sig på landshövdingens residens i Umeå, för att ur David Hanséns hand

emottaga diplomet.

Vilken ära för en enkel tiobarnsmor. ----Inte kunde hon åka till Umeå. Det var alldeles för

fint och dyrt var det också.

Diplomet kom per post och sattes upp på väggen. Stolt och glad var hon innerst inne,

men litet skrytigt var det ju----och skryt låg inte för henne.

Ja, det här började med kvastar och slutade med mors diplom.

strömming och risgrynsvälling.