Tunnbrödsbak från ungefär 1938 -1950
Man måste tänka på att elda tunnbrödsmuren i sommarköket i mycket god tid, helst
tre dagar före själva baket. Alla spjäll måste öppnas, även de som fanns ovanför den stora
plåtluckan. Man började elda med mindre vedträn och man eldade hela dagen. Eftersom
ingen sov i sommarköket kunde man stänga spjällen för natten. Nästa dag eldade man med
större vedklabbar och då tog man alltid björkved. Tredje dagens morgon började man att
elda riktigt rejält. Då skulle själva baket börja när brasan brunnit ner.
Under de dagar då muren eldats, tog man fram och rengjorde redskapen. Det stora bak-
bordet, som förvarades på bagarstuguvind, togs ner och borstades noga och torkades med
fuktig trasa. Alla spadar borstades och torkades noga, likaså randkaveln och piggrullen.
Man behövde också en kvast och den tillverkades av tallris som bands på ett långt skaft.
Den förvarades i en hink med vatten. Man använde den när man ville göra hällen ren från
sot. Med den långa spisrakan förde man undan glöden åt sidorna först.
Dagen före baket gjorde man degen. Den skulle hinna klistra sig. Degarna gjordes mycket
stora för de skulle räcka för flera dagars bak.
Man tog kallt vatten, salt och ungefär hälften kornmjöl och hälften vetemjöl. Proportionerna
mellan vatten och mjöl minns jag inte riktigt, men degen skulle vara ganska fast och den
skulle knådas ordentligt. När degen stått över natt blev den lösare.
Den tredje dagen började med en stor brasa tidigt på morgonen. När den brunnit nästan ut
började de vitklädda bagerskorna sitt arbete. Man måste vara tre personer för att baket
skulle flyta rationellt. Den första stod till höger vid bordet. Hon tog en klatt deg med ett tefat
och la ämnet på det välmjölade bordet och började kavla försiktigt i olika riktningar.
Hon vände degen och mjölade på nytt och fortsatte tills kakan var ungefär 30-40 cm bred,
Hon tog en tunn och ganska bred spade och flyttade kakan till den mjölade jättespaden.
Där började nästa person bearbeta degen med piggrullen, ett grannlaga arbete.
Man körde rullen från mitten i olika riktningar och till sist försökte man få kanterna också
tunnna. När brödet inte tålda något mer dvs hotade att spricka, fick man ge sig och över-
lämna brödet åt gräddaren.
Gräddaren, som oftast var den minst erfarna, hade under tiden som bakningen pågått,
förberett ugnen för gräddningen. Hon hade rakat undan glöden och sopat hällen ren från
sot. Den som hade arbetat med piggrullen tog då sin stora spade och förde den in i ugnen.
Med ett ryck tog hon ut spaden och hade hon då tur och skicklighet, så låg kakan där
slät och fin. Gräddaren fick stå där i värmen och passa brödet och vrida på det. När det
började bli brunprickigt tog hon ut det, vek det i fyra delar och ställde det att svalna på
limpbrädor.
Så pågick baket som på löpande band. När man tog paus, och det var ofta, drog man ved
och glöd över hela hällen. Den måste hållas het hela tiden.
Tunnbrödet bakades oftast på hösten och förvarades i en kista eller i en tunna. Ett stort bak
räckte hela vintern.
Man smulade ner tunnbrödet i långfil eller i varm choklad. Den som lärde oss baka tunn-
bröd hette Beda och var från Kalixtrakten. Hon sa att man åt "smolaneri".
När brödet var nygräddat och fortfarande lite varmt var det väldigt gott bara med litet smör
mellan lagren.
Arbetet var mycket tröttsamt eftersom man stod hela tiden, men arbetsgemenskapen var
god och skratten var många.
Murarmästare Kummu hade murat ugnen. Hur han hade lärt sig mura tunnbrödsmurar
vet jag inte. Jag minns att lera hämtades från "lahelta", det vattensjuka området mot Bäckesta.
Vi ungar fick gegga ner leran i formar som tömdes och teglet fick soltorka, Bara teglet till
hällen beställdes från Höganäs. Det var viktigt att det var eldfast.