För det mesta åt vi risgrynsgröt som kvällsmat, särskilt efter bastun på lördagarna. Innan

kriget bröt ut på allvar köpte vi en hel säck med risgryn.

Man tvättade riset noga, och vi barn som hade goda ögon, fick se efter att det inte fanns nå-

got skräp i riset. Sedan kokades det i helmjölk länge och väl. Jag minns att man lindade

en handduk runt handen så att man inte skulle bränna sig, för man rörde i gröten hela tiden

med en träslev. Oftast kokade man risgrynsgröt på järnspisen. Det var då lätt att dra koket åt

sidan om det tenderade att koka för häftigt.

För min egen del var jag som barn alltid rädd för att gröten skulle hinna bli för mjuk för min

smak. Till min glädje fick jag alltid passa själv när jag tyckte att den var lagom och ta min

del. Vi åt gröten med kanel och socker och alla tyckte om den, men nästan ännu godare var

den om man stekte upp den gröt som blev över dagen efter. Ganska ofta kokade mor ris-

grynsvälling och den åts tex när barnen kom hem från skolan. Havremjölsvälling och varm

choklad fick vi ofta på morgonen.

Potatisen var den allra viktigaste basfödan, mandelpotatis skulle det vara.

Den åts vanligen som kokt skalpotatis, men man gjorde också potatismos och till sillåda

skivade man den. Någon gång brukade far själv ta en tvättad, oskalad potatis och steka

den på glöden i vedspisen.

Eftersom vi födde upp en gris om året i allmänhet, hade vi nästan alltid tillgång till fläsk.

Fläsket saltades och förvarades i tunnor i boden. Fläsk och potatis var en vanlig rätt.

En gång minns jag att korvmakaren i Hedenäset rökte en hel skinka åt oss och det blev

något extra gott.

Man stekte fläsket ganska hårt med lök.

Vanligtvis åt vi alltid knäckebröd till maten. Vi köpte bröd i stora kartonger. Bara till jul

bakade mormor limpor, riktigt mörka sirapslimpor och någon gång bakades det rieska -

ojäst kornmjölsbröd. Dessutom hade vi hembakt tunnbröd. Riktigt smör på brödet

hade vi mycket sporadiskt. För det mesta tog vi margarin på knäckebrödet.

Under min tidiga barndom såldes mjölken till järnvägstjänstemän ända bort i Kiruna.

Någon av de äldre flickorna ( vi var bara flickor) tog 2 eller 3-litershinkar på cykelstyret och

cyklade bort till stationen och där togs hinkarna hand om av konduktören. Vi hade bestämda

kunder som betalade månadsvis. När den trafiken tog slut, omkring 1937, började mjölken

fraktas till mejeriet i Hedenäset.Bönderna i byn turades om att köra mjölken dit. Så små-

ningom blev det lastbilar som körde mjölken.

Eftersom man fick bättre betalt för fet mjölk kunde man inte ta av grädden för att göra

smör av den. Mor tyckte att det var viktigare att få bra betalt för mjölken.

Fil rättare sagt långfil satte vi ofta. Filbunke var alltid på gång. Man tog ett par matskedar

färdig långfil och rörde ut i färsk helmjölk och efter ett par dagar hade vi färdig långfil.

Ibland, särskilt vid jul, fick vi äta päällistä, det vill säga en träfilbunke togs fram och sedan

ritade vi med en sked gränser för hur mycket var och en fick ta. Sedan fick var och en äta

sin del med sin sked ur samma bunke och då åt vi bara grädden. Det var väldigt ovanligt

och festligt.

När mormor någon gång kärnade smör samlade hon fil som blivit över och grädde i kärnan.

När det så småningom blivit tillräckligt mycket började hon kärna. Hon satt så fridfullt på

en stol och med kärnan mellan knäna och drog kärnstaken upp och ned. Sj sj sjuu,

sj sj sjuu lät det. När det så småningom började bli klimpar i kärnan var det klart. Hon

fångade då upp klumparna med en skopa i en stor skål. Nu var det dags att älta smöret

i vatten. Hon tog flera vatten och bearbetade smöret med en träsked tills all mjölken var

borta. Sedan saltade hon smöret och då var det dags att smaka. OOOOO så gott!

Kärnmjölken som blev kvar när smöret tagits bort, var god att dricka. Det var särskilt

läskande att ha med sig vid höbärgningen på den uppodlade myren Lapinjänkkä efter

Vuomajärvivägen eller när vi bärgade hö på holmarna i Torneälven.

På tal om höbärgning och mat minns jag att en gång till grisslakten en höst fick vi en riktig

slaktare, Lindgren, att utföra jobbet och han styckade grisen på riktigt. Med det menar jag

att han tog kotlettraden för sig, filén för sig osv. Då fick mor för sig att vi kunde konservera

det fina köttet för att ha det till höbärgningen då det var bra att ha färdiglagad mat med sig.

Hur man nu skulle laga till köttet innan det konserverades var hon lite osäker om, men då

kom hon på att grannfrun, Hilda, hade varit kokerska innan hon kom och gifte sig med Axel.

Kanske kunde Hilda komma och steka köttet. Jo, mycket riktigt. Det var ju inte så märkvär-

digt. Hon pepprade och saltade och brynte köttet och lät det steka färdigt under lock med

med litet vatten på botten av grytan. När köttet sen var färdigt tog hon upp kotletterna och

benade ur dem och gjorde sås av skyn och sedan var det bara att packa köttet i de stora

konservglasen som väntade.

Konserveringen måste jag nog berätta om också. Någon konserveringsapparat hade vi inte

men då visste mor att man kunde använda den stora järngrytan i ladugården. Man lade hö i

botten på grytan, ganska mycket, och så placerade man konservglasen, ganska tätt, men

med hö emellan varje glas på höet. Sedan hällde man vatten i grytan så att vattnet nådde

ungefär 3/4 upp på glasen. Så började man elda under grytan, men väldigt försiktigt och

långsamt. Som jag minns fick grytan koka ungefär en timme och sedan lät man den svalna

till nästa dag. Då kontrollerade man försiktigt om locken satt fast och det gjorde

de. Nästa steg var att ställa burkarna i källaren som fanns under vinterhuset. En mycket

bra källare var det. Potatisen höll utan att gro ända till juli månad.

Att konservburkarnas innehåll kom väl till pass, behöver jag knappast säga. Matfolket, så

kallades barnen som inte var särskilt arbetsdugliga, fick tända brasa vid dikeskanten och

koka potatis och värma köttet i sotiga kastruller. Efter hårt arbete smakade maten himmelskt.

Det fanns en fin kall- källa i slutet av ett dike på Lapinjänkkä, så vatten behövde vi inte släpa

på.

Jag har redan sagt att kärnmjölk var en god dryck att ha med och den var ju näringsrik

också och sur var den ju redan så den kunde lämnas kvar till nästa dag.

Nå, men just till höbärgningen gjorde vi en särskild dryck som hette Bryggalett.

Man köpte små flaskor med koncentrat, spädde ut med vatten och tog socker och jäst och

kokade brygden, sedan hällde man den i literflaskor, som korkades väl, och ställde flas-

korna i källaren några veckor. Det blev någon slags svagdricka. Det hände någon gång att

en flaska blev kvarglömd och då sa mor att det var nog bara far som fick dricka det. Varför

förstod jag aldrig.

Annan mat då!

Jag har pratat om fläsk men det slaktades nötkreatur också och ibland en spädkalv.

Man slaktade helst sent på hösten för att kunna ha färskt kött ett tag när kylan kom,

men det mesta saltades. Det saltade köttet användes till köttsoppa med potatis, kål-

rot och morötter. Ibland torkades det saltade köttet. Man hängde upp köttstycken på

stallgaveln högt upp med nät omkring. Som jag minns det skedde det i april månad.

Insekter fick inte komma åt det och inte kråkor och skator heller. Av det köttet kokade

man också köttsoppa men det var inte alls gott. Jag tror att man också använde det till

ärtsoppa, men vanligtvis använde man nog fläsk i soppan.

Om det föddes en kalv, som vi inte kunde behålla, slaktades den snart efter födseln.

Man styckade den i stora bitar, saltade och pepprade bitarna och la dem i en lång-

panna med en skyla vatten på botten. Köttet stektes i den stora bakugnen. Man öste det

då och då. När köttet ansågs färdigstekt åt vi det som det var utan potatis. Det var väldigt

segt och gott. Av råmjölken gjordes kalvdans som man åt med hallonsylt.

Något som också var gott var bruna bönor med fläsk eller falukorv. Mors köttbullar var

mycket goda. Hon brydde sig inte om att rulla dem så fina utan tog färsen med en sked

och det gick ju lika bra. Som jag minns var det ganska grov köttfärs som man malde själv

på en köttkvarn innan det blev så att man kunde köpa köttfärs i affären. Mor hackade löken

ganska grovt och tog i mjölk och potatismjöl och rörde köttfärsen ordentligt. Jag minns att

jag fick tillsägelse att röra ordentligt så köttfärsen skulle hålla ihop.

Hon brynte bullarna ordentligt och sedan hällde hon bullarna i en kastrull med kokande

mjölk efterhand. När de hade kokat i kastrullen en bra stund så gjorde hon en vetemjöls-

redning till sås. I all sin enkelhet var det mycket efterlängtat och gott.

På hösten, när vi hade skördat vitkål. gjorde hon ofta kålsoppa med frikadeller. Det var höst-

godis. Ganska ofta brynte vi vitkål länge och väl med sirap och åt det tillsammans med kött-

bullar och potatis. Det var svårt att förvara vitkålen någon längre tid, men ett sätt att förlänga

den tiden var att gömma kålhuvudena i höet i ladan.

En maträtt som vi åt ofta var palt. Det var vetemjölspalt, rågmjölspalt och blodpalt. Vetemjöls-

palten innehöll bara vatten, mjöl och salt. Den kunde kokas i vatten och då åt man den med

blåbärssylt eller också kokades den i mjölk och åts med mjölken. Blodpalt kunde

man göra efter slakten då man hade rågmjöl och salt i blodet och kokade dem i vatten.

Till blodpalten tog vi bara en klick smör eller margarin. Man gjorde också blodkorv efter

slakten och den var härlig. Så småningom kunde vi också göra blodpudding. Man gjorde

också sylta och pölsa, men det var inte barnmat.

Jag måste nog berätta vad som hände år 1941 för det gäller också mat.

Det var ju krig på gång den vintern och ransoneringskort var på tal. Mor och far hade hört

att snart var de tvungna att uppge antalet djur de hade, och det gällde att förekomma.

En mörk hösteftermiddag slaktades ett djur i lönndom. Mycket av köttet saltades och

eftersom det var kallt kunde en del frysas ute. Mycket av köttet skars i mindre bitar och

far hade fått löfte av Sundbaum, korvmakaren i Hedenäset 6 km bort, att han skulle mala

det till köttfärs om far kom dit med köttet en kväll.

Han tog på sig sin skinnoverall och lastade köttlådan på

sin lättviktsmotorcykel och for iväg. Vi tyckte att han dröjde väldigt länge, men så

småningom kom han svettig och trött. Motorcykeln hade krånglat och han hade varit tvungen

att skjuta cykeln långa stycken. Resultatet av ansträngningen blev att han blev väldigt för-

kyld och i förlängningen fick han vatten i lungsäcken och togs in på sanatoriet i Sandträsk

och där fick han stanna i åtskilliga veckor. Det var historien med köttfärsen som för övrigt

frystes i form av runda " limpor ".

Söndagsgodiset bestod ofta av tunnpannkakor eller plättar som vi sa. Det skulle vara spets-

plättar, dvs man hade gott om margarin i pannan och då blev det frasiga bruna kanter på

dem. Hjortronsylten smakade gudomligt till plättarna och iskall mjölk till var perfekt.

Någon efterrätt hade vi aldrig till vardags, men till helger kunde vi få nyponsoppa, av hela

nypon, eller kräm gjort på torkad frukt eller kräm gjord på bär . Någon enstaka gång gjorde

mor soppa som gjordes på havregryn och plommon. Som jag minns det hade hon i mandel

i den soppan också. Man silade soppan innan man åt den. Den var inte särskilt vacker att

se på, men den var väldigt god med en klick vispgrädde.

Fisk då? Far var inte särskilt pigg på att fiska, men det kanske är orättvist att säga det för

han arbetade väldigt mycket. Han hade sitt elmontörsjobb och på sommaren var det jordbru-

ket som skulle skötas på fritiden också. När laxfisket var igång brukade fiskelaget arrendera

vårt fiskevatten och som ersättning för det fick vi en stor lax per sommar.

På vintern kunde vi få fryst torsk. Klockaren hade köpt en mängd stora frysta torskar i Norge.

Hur han kommit över dem vet jag inte. Han körde runt med sin häst och sin rissla (släde)

full med torsk och sålde fisk i byarna. Vintrarna var ju oändligt långa så vi hade torsk länge.

För det mesta kokades torsken och till den hade man potatis och löksås. Jag får inte heller

glömma lutfisken. Den köptes i stora mängder och lutades i stora såar. Lutfisken hade inte

med jul att göra utan det var vanlig vintermat.

Sill (islandssill) köptes i stora hinkar och åts stekt, inlagd eller också gjorde man sillåda

av den. Salt strömming åt vi också ofta. Man kunde koka den eller grilla den över glöden.

Någon gång på sommaren hände det att en kvinna kom cyklande från Vuomajärvi med

en säck full med färsk fisk. En och annan abborre och gädda tror jag att vi köpte av henne.