Far var med om en olyckshändelse i arbetet med elledningar. Han skulle klättra upp i en

 elstolpe och elstolpen var rutten och bröts av. Far följde med i fallet, men tur i oturen

 hamnade han på översidan, så han överlevde.

Han hade brutit nyckelbenet på höger sida och skadat sig i axeln. Han hamnade på sjuk-

hus och blev kvar där ganska länge. Det var höbärgningstid och mor och äldste systern

och brodern, 12 och 10 år gamla,,  fick klara av det oerhörda arbetet. Brodern fick köra hästen,

inte lite för en tioåring. Det var då bra att mormor bodde hos oss och kunde ta hemmajobbet

med barnen som då var 4 stycken under 10 år.

Far fick bestående men efter olycksfallet. Han kunde aldrig räta ut armen riktigt och fick en

liten, liten livränta resten av livet. Han hade dock inte ont i sin arm senare.

När en av mina systrar var 6 månader, l923, hände något som fick följdverkningar i hela hennes liv och

och naturligtvis hela familjens.

En mässlingepidemi härjade och alla barnen fick mässlingen, även hon trots att hon var så

liten. Då tänkte väl ingen något särskilt på det, men det visade sig att hon efter det blev

väldigt infektionskänslig. När hon började skolan hade hon ofta febertoppar och fick stanna

hemma från skolan. Hon röntgades och man misstänkte förstås tuberculos, men hon hade

inte tubercelbaciller och vad det då kunde vara visste man inte. Så småningom blev det

allvarligare och hon började spotta blod. Jag minns att distriktsköterskan kom och la isbitar

på tungan på henne och man var rädd att hon skulle få blodstörtning. Så blev det aldrig,

men det blev klart att något allvarligt var på gång. Något måste göras.

Vid den här tiden hade det hänt, som jag berättat tidigare, att far hade fått vatten i lung-

säcken och måste åka till sanatoriet i Sandträsk. Det ordnades då att hon fick följa med

dit för en bättre undersökning samtidigt. Där uppdagades det att hon hade vad som kallades

Bronchiektasier, dvs utvidgningar i spetsarna på luftrören. Där samlades slem och där blev

det inflammationer. Beskedet var att hon borde opereras på Sabbatsberg i Stockholm.

De hade utvecklat en ny operationteknik under professor Crawford där och hon skulle

kunna bli hjälpt. Det kändes ju som förfärligt stort och föräldrarna var förstås väldigt tack-

samma.

Det fanns flera fall i Norrbotten och fyra av dem skulle under beskydd av en sjuksköterska

ta tåget till Stockholm och Sabbatsberg. Efter många undersökningar gjordes operationen

och hennes nedre, vänstra nedre lunglob togs bort. Det var en stor operation och inte ofarlig

och hon blev kvar på Sabbatsberg i 7 månader.

När hon kom hem hostade hon fortfarande och efter en tid skrev mor till Läkaren i Sandträsk

som remitterat henne för operation. Svaret som kom var inte glädjande. Hon hade

dessa utvidgningar också på höger sida. Vad skulle då hända henne? Skulle hon någon-

sin kunna försörja sig själv? Nå, det gick ju bra. Hon började arbeta i affär och hälsan var

relativt god. Sedan kom ju penicillinet som avvärjde stora infektioner. Och nu, 2004, är

hon vid fyllda 80 en alert tant.

Flera vedermödor, men inte i rätt ordning. Jag skriver som de kommer.

När jag var kring åtta år hände det värsta i vår familj, mor var nära att dö.

Min äldste syster, då l7-18 år hade kommit hem efter en pigtjänst i Luppio.

Mor och hon höll på med vårtvätten ( det var april ) i farstun då mor berättade att hon åter

var gravid och det var inte med glädje hon meddelade det. Nästa dag sa hon att det skulle

inte bli något barn. Hon hade fått missfall. Det var bara att blödningen inte tog slut utan

fortsatte och tilltog. Man hämtade barnmorskan. men hon kunde inte göra något för att

häva blödningen och det hade blivit kall natt med blötsnö. Skräcken var inte långt borta,

skulle hon förblöda? Telefonen var avstängd nattetid och det enda som far kunde komma

på var att han skulle cykla de 2 milen till Karungi där hans arbetskamrat hade en bil och

kanske skulle han hämta en läkare.

Han lyckades ta sig till Karungi och hans kamrat tog bilen och de for iväg ytterligare 3 mil

till Haparanda för att väcka Dr Mörtberg. Han var villig att följa med för att försöka klara livet

på mor.

När de kom fram till oss skulle Dr Mörtberg göra en skrapning. Under dessa primitiva för-

hållanden och utan bedövning gick han till verket. Mor lyftes upp på ett bord och far och

hans arbetskamrat höll henne. Min syster var föreslagen att hålla mor, men förklarligt nog orkade inte

hon. Vi småbarn hade vaknat då och då och jag vet att jag förstod att något farligt var

på gång för spänningen var mycket påtaglig. Jag vaknade tvärt när mor gav till ett vrål, som

gick genom märg och ben. Jag minns också att min syster skyndade till och sa att det är över

och mor blir snart frisk.

Blödningen stoppade och mor bäddades ned i sängen, mycket medtagen. Det kunde inte

vara många röda blodkroppar kvar, men livet var i behåll.

Det berättas att Dr Mörtberg och fars arbetskamrat körde till Mörtbergs gård i Risudden för att vila

och att de där tog en stor sup. Dr Mörtberg lär också ha sagt att han aldrig skulle ha gett sig

iväg om det inte var Axel som var i nöd. Far hade nämligen varit drängpojke i Mörtbergs

gård när doktorn var barn.

Mor var sjuk länge. Dr Mörtberg beställde medicin från Tyskland åt henne och så småningom

tog hon sig. När jag var hemma hos henne en termin efter far hade dött berättade hon att

hon gick ut på niemi och skattade storspovars och änders bon på ägg och kokade åt sig.

"Då kände jag att jag liksom steg upp ur vatten", sa hon. Niinku veestä nousin.

Min äldsta syster måste ut för att tjäna sitt levebröd och den näst äldsta flickan fick ett

väldigt stort ansvar och alla fick hjälpas åt. Mormor var en klippa som vanligt, fast hon

åldrades förstås och fick krämpor, särskilt höfterna besvärade henne.

En försommar, det måste ha varit l940, fick en annan syster och mor scharlakansfeber. På den

tiden måste de in på Epidemi - sjukstugan i Övertorneå för sju veckor.

Det blev nästan panik i familjen. Korna skulle ut på sommarbete och allt vårarbete skulle

göras, men vem skulle ta ansvar. min äldre syster var ju dålig och jag var bara 14 år och de äldre

flickorna hade flyttat hemifrån för att försörja sig. Det var ingen annan råd än att systern som

arbetade i  Haparanda, måste sluta sin anställning och komma hem.

Hon var ju inte glad för det naturligtvis, men nöden hade ingen lag.

Jag minns att vi skulle baka skorpor och det gick ju bra, men sedan skulle de torkas i

den avsvalnade bakugnen över natten. Jag skulle bevaka dem så de inte brändes,

men jag kunde inte hålla mig vaken utan somnade och när morgonen kom var skorporna

brända. Gråt och tandagnisslan! Ugnen var förstås för varm när skorporna stoppades in,

men vi visste inte hur varm den fick vara.

Efter sin scharlakansfeber fick mor reumatiskt i fingrarna, men hon fick sjukdomen att av-

stanna, trodde hon själv, genom att hålla händerna varje dag i varmt vatten med hö i.

Vem vet, kanske var det så.

En sjukhistoria till.

Närmin ädste bror var 16-17 år följde han far på olika arbeten. Den här gången var det något arbete

i Hedenäset. Vid den här tiden var han väldigt intresserad av längdåkning på skidor.

Efter arbetets slut ville han åka en träningsrunda. Far själv åkte hem. Tiden gick och ingen

son kom hem. Oron steg. Vad kunde ha hänt honom. Far gav sig iväg för att få ihop folk

som kunde söka efter honom i spåret. De hittade honom hängande på stavarna, men han

var inte medveten om sin belägenhet. Från Hardells i Bäckesta hämtades häst och släde

för att ta honom in i värmen. En Distriktssköterska hämtades dit och hon förstod att han

måste värmas långsamt. Jag kommer ihåg att hans kroppstemperatur var 35 grader och

att de försökte värma honom med uppvärmda grytlock och pälsar. Så småningom kvick-

nade han till, men han fick inte komma hem förrän dagen därpå.

Mor som hela tiden var kvar hemma, var alldeles ifrån sig av oro, trots att hon per telefon

hölls underrättad. Glädjen var mycket stor över att pojken klarade livhanken..

Han själv visste inte vad som hade hänt honom och han ville bara ut och träna igen.

Jag minns att far fick säga ifrån på skarpen.

Några dagar efteråt fick han gulsot och måste åka med far till läkare i Haparanda.

Gulsoten försvann av sig själv så småningom.

Livet linkade vidare.