Dessa minnen härrör sig från omkring 1932- 1944

På den här tiden fanns det fortfarande lodare, som gick från by till by, fick mat och husrum

här och där. Några återkom år från år och dem var man inte rädd för, men om det nya

tokar som dök upp, var det en annan sak.

En av de återkommande var en gammal man som kallades Fläski-Aapo. Var det vinter

kom han dragande på en liten kälke och den rymde alla hans jordiska tillhörigheter. Var

det sommar hade han sina saker i en kärra.

Det är svårt att säga vad det var för fel på honom, men dum var han inte. Han var udda helt

enkelt. Var han var född tror jag inte någon visste, och hur han just fått för sig att dra runt

på vägarna var en gåta.

När han kom till oss fick han alltid mat och husrum. Det enda villkoret var att han skulle bada

bastu och att hans kläder skulle rengöras. Ytterkläderna stoppade mor in genom luckan

på bastustenarna. Där fick de eventuella fripassagerarna, lössen, en snabb död.

Fläsk-Abraham var inte så pigg på att någon bestämde över honom på det sättet, men han

underkastade sig, och kanske tyckte han rent av om att bli ren. Det medgav han dock aldrig.

Vissa gånger var han väldigt vresig och rent av elak och andra gånger sjöng han psalmer

och man kan nästan säga att han predikade. Så småningom togs han in på ålderdoms-

hemmet, men det var det sista han önskade. Han blev säkert förtvivlad och väldigt arg och

det visade han genom att smörja avföring överallt. Ganska snart dog han där.

Till de återkommande besökarna hörde gårdfarihandlarna, som rent av var efterlängtade.

Det var två stycken som brukade komma. Den ena var väldigt svartmuskig, kanske zigenare

Han kom med sin cykel och på pakethållaren hade han ett stort svart knyte.

Han stannade aldrig över natt och jag minns inte att vi köpte något av honom. Jag minns

nog honom mest för att han avvek utseendemässigt från människorna i vår omgivning.

Den andra, Hedbom hette han, kom ungefär 2 gånger om året. Det var en väldigt prydlig

och fin man och en stor karl. Han hade en kraftig cykel med stor pakethållare både bak

och fram och på dessa hade han stora resväskor.

Han fick alltid övernatta hos oss, men var det så att han hört hos grannen att det var små-

folk i antågande så bad han inte att få stanna över natt.

Resväskornas innehåll var otroligt spännande. Det var tyger, sybehör, koftor, handskar, hals-

dukar ja, allt man kan tänka sig. Det berättas att när jag var omkring 3 år blev jag så för-

älskad i en röd kofta att han inte hade hjärta att motstå. Jag fick den. För mat och

övernattning gav han förstås något till mor.

Ibland på kvällarna berättade han spökhistorier. Han låg ju över natt hos olika människor

och det han varit med om i spökväg gick inte av för hackor.

Han berättade så ögonen lyste. Hans inlevelse gick inte att ta miste på.

Det var inte lätt att somna efter en sån kväll. Man bara väntade att gungstolen skulle börja

gunga av sig själv eller att vitklädda gestalter skulle uppenbara sig.

Det hände att det kom oväntade och ovälkomna "gäster".

En försommar, kring 1937, såg vi en konstig man komma vandrande på gamla vägen.

Han hade en stor svart hatt på sig och någon slags slängkappa. Han pratade högt för sig

själv. Vi stod på gårdsplanen och tittade och vi önskade att han inte skulle vika av till oss,

men det var just vad han gjorde. Far var inte hemma och en ängslan började krypa i oss.

Han kallade sig kloke Adolf och han visade att han hade en kniv. Det han pratade verkade

sinnesrubbat. Så småningom vandrade han iväg och glada var vi. Vi hörde långt senare att

han hade återbördats till sinnessjukhuset, som han hade rymt från.

En annan tok kom en annan sommar och han var mycket svårare att bli av med.

Han lekte präst och skulle samla oss och predika för oss. Han verkade inte våldsam på något

vis, men att han också var sinnesförvirrad, kunde man lätt förstå.

En vinterkväll klev en lång, okänd man in hos oss och satte sig på en stol. Dörren var aldrig

låst förrän till natten. Han sa ingenting, han bara satt där och glodde. Det var ju bara mor och

ungarna. Vad skulle vi göra om.....?

Ganska snart hörde vi fars fotsteg på yttertrappan

Han öppnade dörren på sitt rappa sätt, slängde handskarna i golvet och sa; jasså, här har

vi en okänd gäst. Ögonblickligen reste sig mannen och rusade ut. Så glada och lättade vi

blev.

En av grannarna berättade att det samma kväll hade slamrat i deras stora farstu och att

när han tittade efter vad det var, så smet en karl ut.

Man var alltid rädd att gå till ladugården när det var mörkt för dörren var ju aldrig låst och

någon kunde gömma sig i mörkret. Ännu värre var det att hämta hö i ladan och även om det

fanns en svag lampa högt uppe i taket så kunde något farligt finnas i skuggorna.

Man var också rädd för att hämta ved i den svarta vedboden, men i allmänhet hade man

någon med sig.

Också långt senare kunde det komma någon som man kände obehag inför.

Vi satt några systrar i sommarköket en söndagseftermiddag då en liten finnpajsare

trädde in och gjorde sig hemmastadd. Det visade sig att han ville ge massage. Tänka sig

4 unga flickor, massage-mums. Vi gjorde klart för honom att det inte skulle bli någon

massage, men han tycktes trivas förträffligt även utan, eller kanske hoppades han fort-

farande. Så småningom blinkade jag till min yngre syster och gick över på andra sidan och berättade

för mor, som låg och vilade. Jag frågade om hon skulle orka komma och få iväg honom

Hon var ju sjuk och trött men tog sig samman, tog på sig sin karskaste min och stegade

in i sommarköket och bad gästen avlägsna sig. Det gjorde han utan att muttra.

Mor hade verkligen ett stort mått av pondus.

I Hedenäset fanns det en man som hade opererats i ansiktet. Han hade haft cancer och

något ansikte hade han inte kvar. I stället bar han som en tomtemask. Han såg förskräckligt

skrämmande ut och hans röst kom som från avgrunden. Han kom inte ofta till oss, men

någon gång hade han ärende till far. Bjöds han på kaffe fick han gå ensam till kammaren

och dricka det.

I byn Bäckesta bodde en man som var helt blind men han var gift och hade barn. Han var en

väldigt rekorderlig och duktig man som klarade sig bra trots sitt handicap.

Han kom ibland också till oss och som barn var man närmast rädd för honom också.

När mors krafter började sina, tog hon hjälp av två finska kvinnor som båda hette Aino.

Det här var under kriget och båda de här kvinnorna hade flera barn utan att vara gifta.

Det berättades att den ena ofta smugglade cigaretter i sin gravida mage. Tullarna kunde

inte ge sig till att känna på hennes mage, så hon kom undan och kunde fortsätta med sin

verksamhet. Ibland beställde mormor ull av henne och som betalning fick hon socker t.ex.

Ibland tog de upp potatis också, men de kom aldrig samtidigt för då skulle det bli konkurrens.

En gång kom en man, som bodde i samma by som de här kvinnorna. Han frågade mor

om hon visste vad det var för sorts kvinnor hon hade som hjälp. Jodå, sa mor, men deras

barn behöver också mat. Mannens mun gick i lås tvärt.

Det kom en tant till oss också. Hon kallades Pläkki-Elisi. Hon hade med sig hushålls-

saker att sälja t.ex. trattar och enkla kastruller gjorda av bleckplåt. Det konstiga med henne

var att hon pratade och skrattade för sig själv.

Var hon kom ifrån vet jag inte.

En gång fick jag i uppdrag att följa henne till dasset. Det var väl mörkt kan jag tro.

När hon satte sig började hon skratta alldeles våldsamt, och även om jag visste

att hon var litet underlig i det avseendet, blev jag så häpen att jag sprang iväg in.

I min barndom var det brukligt att grannar tittade in när som helst utan att vara bjudna.

Var det kaffe på gång så fick gästen en kopp, annars bara satt han, oftast var det en han,

en stund och pratade och gick sedan hem. Det hände också att någon började komma varje

söndag. Det var en tant som fick för sig det. Hon lyckades också pricka in

middagstiden, och det kändes inte bra i längden. För att slippa prata med henne hela tiden

föreslog mor att gästen säkert behövde vila på maten och då kunde hon också vila själv.

Livet kan levas på många sätt.