Sådana händelser bidrog nog till att han flyttade hemifrån och försörjningen ordnades ju

också . Han berättade också att han hade det bra på gården. Han fick tillräckligt med

mat och en varm säng (utdragssoffa) som han delade med deras son.

Familjen var vänlig mot honom. Hans sysslor bestod i att hjälpa till med arbetet på

gården, från att mocka i ladugården till att hjälpa till med höskörd m.m.

Säkert fick han också hjälpa till med vedhuggning och annat liknande.

Sedan har jag hört att han tog värvning. Hur gammal han var då, vet jag inte, men han

gjorde lumpen i samma veva. Det var nog en bra skola för honom. Han lärde sig mera

svenska och ordning och han var mycket noga med sina kläder. Om han blev korpral eller

vicekorpral ( om det nu finns någon sådan ) vet jag inte.

Efter sin militärtjänst arbetade han någon tid med järnvägsbygge i trakten av Kalix. Vi har kvar i

 släkten en liten trälåda som han hade med sig. I den hade hade han sina viktigaste

tillhörigheter.

Någon tid arbetade han med flottning. När förste sonen föddes gjorde han det.

När jag var hos mor en termin efter att far hade dött, berättade hon att när min äldste bror föddes, den 3

juli, skickades det bud till far att han hade fått en son. Hon var så besviken över att han inte

kom hem, men han hade arbetat sig alldeles utmattad och låg och sov. Så småningom

kom han ju förstås, men hon ville ju visa gossebarnet så fort som möjligt.

När han blev linjemontör vet jag inte, men jag tror att det var mors bror

som förmedlade det arbetet.

Till en början var det nog grävning av stolpgropar och sådant, men efterhand lärde han sig

mer och mer. Mors bror var en driftig människa och han lärde nog far en del. Så småningom

fick han syssla med monteringsarbete av ganska avancerat slag.

På vintrarna, när snöstormarna välte träd på ledningarna, var det väldigt arbetsamt. Han fick

ge sig ut och skida utefter ledningsgatorna för att se var felet fanns. Jag minns att han hade

jättelånga och breda skidor med böj i båda ändarna och bara en skinnhank i mitten att trä

skon i. De är fortfarande användbara. Man hade ju stövlar med näbb. Praktiskt att inte behöva vända skidorna.

En gång hände ett svårt tillbud. Han var uppe i transformatorn och fastnade i en ström-

förande ledning, som brände ett stort hål i handflatan. Det läkte så småningom, men det

blev en ordentlig varning för honom. En annan olycka har jag berättat om tidigare.

När far gick i pension började han att läsa av mätare hos folk höst och vår. Hans område

var från Risudden och ända så långt som Luppio. Han for iväg med sin lättviktsmotorcykel

och försedd med portfölj. Han trivdes väldigt bra med arbetet. Far var mycket omtyckt.

Han var försynt och vänlig och kvinnorna kokade mer än gärna kaffe åt honom. Mor var

nog lite svartsjuk, men det var mest på skoj.

Noggrann som han var, hörde man aldrig att han skulle ha räknat fel och hans bokföring

var perfekt. Mor var litet rädd att han skulle rånas på vägen, han fick nämligen pengar direkt

i handen, som han sedan satte in på postgiro. Mors oro var förstås helt obefogad.

Det här med linjemontörsarbetet var bara den ena delen av hans arbete. Den andra delen ,  jordbruket

var minst lika krävande vår, sommar och höst.

När mor och far köpte hemmanet i Risudden omkring 1921 var det ett enormt steg att ta.

De första stockarna till huset togs från huset i Bäckesta  Så småningom kunde familjen,

som då bestod av 5 barn, flytta in , Det var 1923. Korna, 2 stycken, fick bo i Petter

Sedigs ladugård, som var tom. Petter och hans hustru, hade huset, bastun och ladugården

kvar på bakgården. Hans hustru var helt blind och den gamle Petter fick klara skötseln

av sin kvinna. Det sägs att han hade virat ett rep om midjan i vilken hon kunde hålla sig i när de var ute.

Den sista av dem dog l926 och så småningom revs deras hus.

Far och hans halvbror Heikki började bygga en ny ladugård. Även hästen fick till en början

bo i ladugården. Långt senare byggdes ett stall också.

Den uppodlade marken var inte så stor, men på sin fritid arbetade far hårt med att utöka

den. Målet var att kunna ha flera kor, men då måste också höskörden öka. För att få höet att

räcka till arrenderade de marken utefter järnvägen och slog höet där med lie och hässjade

det i staketen efter banan. Niemi, mot älven, slogs med lie. Det gjorde vi i 30 år.

Korna fick på den här tiden gå på bete i skogen.

Någon gång på 30-talet började ett stort projekt med att dika och uppodla myren Lapinjänkkä.

Alla bybor som ägde mark där var med i arbetet. Den här utvidgningen av odlad jord betydde

väldigt mycket. Far och Heikki byggde en stor lada där för att förvara höet till vintern, då

det var lätt att hämta det med släde.

Sedan började far ett eget projekt. Han ville dika och odla upp Mäkijänkkä. Han gjorde det

helt på egen hand. Vilket arbete! Tala om fritid!

Efter ett par år kunde han så det första gräsfröna, och tillfredsställelsen var stor.

På hösten fick korna beta av återväxten på båda myrodlingarna. I Lapinjänkkä byggde

far upp en slags ladugård av timret från logen, som hade stått i backen under nya landsvägen.

När jag var 15 år fick jag cykla dit varje dag i ett par veckors tid för att mjölka korna. Det

var inte lätt att cykla med en stor dinglande mjölkhink på styrstången. Jag kände mig lite

ensam och rädd där också.

Holmarna i Torneälven var fördelade på bönderna i Risudden, Bäckesta m.fl. byar.

Eftersom älven översvämmade holmarna varje år var gräsväxten frodig. Vi hade ägor på

Bockholmen, på Kuussaari och på Hietanen. På Hietanen, den närmaste holmen, slogs

gräset i många år med lie. Far, som alltid hade 10 dagar ledigt från sitt ordinära arbete

under höbärgningstid, gick före med sin lie, sen kom några av de äldre barnen efter.

Det var oerhört tungt arbete att slå det starraktiga, höga gräset. När det luftats för hand med

räfsor och torkat, räfsades det ihop i strängar. De som då var starkast kom med "sapihlaat "

det vill säga två långa störar mellan sig och lassade det torra höet på dem och bar höet

till den plats där far satt en jättestör i marken, för där skulle gräset byggas upp och bli en suova.

.

Den skulle då komma att se ut som en jättesockertopp. Far hissade opp hö med

en tjuga och den som skulle trampa ner höet fick också tillsammans med far hjälpa till

att forma toppen. Om höet inte var alldeles torrt, kastade far då och då några nävar med

grovt salt i höet. Ibland fick far någon karl till hjälp med att slå gräset och det var tacksamt.

Till de andra holmarna fick man ta "gräsklipparen" (slåttermaskinen) i båten och ro över med den. Hästen

fick simma över efter båten, fasthållen av någon som satt längst bak. När gräset var slaget,

kom kvinnfolket dagen efter och började lufta och räfsa ihop det. Vi hade god mat med oss

och vackra soliga dagar kunde det hända att vi tog en simtur i det rena, strömmande

vattnet. En gång minns jag att det blev ett förskräckligt åskväder och vi måste ge oss av

hem med en väldig fart. Den gången hade vi en grannkarl till hjälp och han rodde

med lasten ungar allt vad tygen höll och vi hann iland innan allt bröt löst. Så rädda vi var där

vi satt i båten.

Vid den här tiden, på 1930-talet, började ett intresse för trädgårdsodling växa fram. JUF-jordbrukare

 ungdomens förbund hade bildats och det fanns en konsult som for i

bygderna och propagerade för grönsaksodling. Potatis odlades naturligtvis och kanske lite

morötter, men knappast något annat. Mor blev väldigt intresserad och far arbetade med

jorden närmast huset för att den skulle bli odlingsduglig. Det var lite vattensjukt, men diken

på två sidor bättrade den saken. Gödsel hade vi ju från korna.

Vi gjorde också i ordning en drivbänk där man kunde så tidigt under glas t.ex. kålplantor

och blommor, för senare utplantering.

Så småningom fick vi en riktigt stor trädgård där vi odlade: ärter, morötter, vitkål, blomkål,

kålrabbi, rödbetor, sallat m.m.

Vi barn fick arbeta ganska mycket i trädgården med gallring och luckring m.m.

Då och då fick vi ta badpaus. Det var inte lämpligt att bada vid vår egen strand.

Vi fick vandra iväg till Hietasen kuru, en smalare "tarm" av älven. Där var det grunt och

där plaskades det av hjärtans lust. Det fanns flera flickfamiljer i den här ändan av byn

och ibland kom också någon vuxen kvinna med och badade, fast det var ovanligt.

Konsulten inspekterade odlingarna ibland och gav råd.

JUF var också en förening för nöjsamma träffar för ungdomar. En gång fick jag också gå

på ett sånt ungdomsmöte, men jag var tillsagd att när dansen skulle börja skulle jag gå

hem. Någon dans var det inte! Det var enkla folklekar, men om det var dans, så var det

bäst att lyda mor och gå hem.

För övrigt tyckte jag att det var roligt att vara med de vuxna och sjunga och dricka kaffe

med dopp. Så syndigt var det då inte.

Mor tyckte alltid att hon var nöjd med att vi var så många flickor. Hon kunde få mycket hjälp.

Far sa aldrig någonting om det, men jag skulle tro att han gärna hade tagit emot hjälp

med allt karlagöra. Min äldste bror fick tidigt rycka in och köra häst t.ex. när

far skadade sig i fallet med stolpen och äldsta systern fick arbeta hårt. Sen var

vi sju flickor i en rad och alla fick hjälpa till på alla vis efter sin förmåga. Äntligen kom då

lillebror och naturligtvis föll många plikter på honom, när föräldrarna började bli gamla.

Jag minns hur hårt han slet med höbärgningen, när fars krafter avtog, och när far dog

bärgade vi höet något år och mor sålde det.