naturligtvis skedde begravningarna i kyrkan.

Vid sidan av gudstjänsterna i kyrkan ordnade byarna bönemöten med lekmannapredikanter.

Dessa bönemöten ( seurat ) ordnades i hemmen och i byarna fanns det vanligtvis vanliga

bönder, som kände sig kallade att sprida Guds ord till sina medmänniskor. I vår by fanns det

två predikanter.

Dessa byapredikanter anlitades ofta, men de kristna familjerna i byn var fria att kalla predikan-

ter från annat håll. Det hände ofta att predikanter kallades från Finland, eftersom språket

inte utgjorde något hinder. Det hände också att präster, som var laestadianer, kallades att

predika på bönemöten. Jag minns inte att det någonsin var en svensk präst dock.

Hur gick det då till på dessa möten?

Om nu våra föräldrar villa ordna ett möte där någon eller båda byapredikanterna skulle med-

verka, var det enkelt. Om de var lediga kom de gärna. Då skickade mor en lapp med oss

till skolan och bad läraren tala om för alla när mötet skulle äga rum. Till det stora köket,

pörtet kallat, släpade vi då in bockar och brädor som ställdes på bockarna. Så var sitt-

platserna ordnade. Några stolar fanns ju också för de gamlingar som hade ont i sina ryggar.

Det var viktigt att bönemötet började vid en tid då kvinnorna hade hunnit stöka undan kvälls-

mjölkningen, så de skulle hinna med.

När folk började droppa in hälsade de på varandra med att lägga handen på axeln och säga

Guds frid. Efterhand fick mötesdeltagarna en slät kopp kaffe där de satt på bänken. De

gamla drack gärna kaffe på fat och på bit, d.v.s. de hade en sockerbit framme i munnen och

silade kaffet igenom den.

När så kaffet var drucket och pratet tystnat, satte sig predikanten på soffan längst fram

med den stora familjebibeln framför sig på bordet. Var det då predikanten A, så valde hann

psalm efter egen smak och eftersom han hade en tordönsröst, och gärna ville pröva regist-

ret, blev det rätt ofta Höga majestät vi alla eller Vår Gud är oss en väldig borg. Var det L

fick gärna någon annan välja. Jag minns att skräddarens hustru ofta fick ta upp sången.

Hon hade en väldigt vacker sångröst.

När psalmen hade sjungits bläddrade predikanten fram en text som han kände för, läste

upp den och började lägga ut texten. Ofta var det texter man hört förut, men predikan gick

också alltid ut på att man skulle vandra den smala vägen, Synden var alltid på lur och skulle

hatas, men människan är svag och kan lätt falla i synd. Synden kunde ångras och man

kunde bli förlåten, men man skulle inte synda på nåden dvs synda och lita på att bli för-

låten.

Ibland hände det att någon blev väldigt gripen av predikan, reste på sig, grät och bad alla

intyga att hans synder var förlåtna. Alla svarade då i korus; i Jesu namn och blod är alla

dina synder förlåtna. Ofta fortsatte då den personen att högljutt tacka och lova Herren

Jesus.

Det kunde också hända att några flera samtidigt blev rörda i anden och började tacka Gud

och ibland kunde deras tack bli oartikulerat. Sådana "utbrott" kallades liikutuksia -rörelser.

Predikan fortsatte och mötet avslutades med Fader vår, välsignelsen och ännu en psalm.

När långväga predikanter skulle kallas var det ofta brevledes. De kunde ha långa prediko-

turer, särskilt vintertid, och ordnade då besöken i lämplig ordning geografiskt.

Ofta hade man då bönemöte två kvällar i rad i samma gård och predikanten bodde då

i den gården. Vi hade det ganska trångt, men det gick. Maten skulle vara litet extra god

och det dukades på vit duk i kammaren. Då var också något par av fars och mors vänner

inbjudna till middag. Och jag minns att samtalen vid matbordet nästan enbart kretsade kring

trosfrågor. Den andra dagens middag var då far och mor, men oftast bara far, inbjuden till-

sammans med predikanten till middag hos någon granne.

Predikanterna avlönades genom att man tog kollekt.

Senare bildade de kristna i byarna föreningar som kallades Fridsförbund.

När någon avled kunde man ge en gåva till Fridsförbundet, som då skrev en adress och

skickade adresserna till sorgehuset. Pengarna som samlades på det viset gick till avlönande

av predikanter.

Varje sommar anordnades det stormöten i kyrkbyarna och de alternerade mellan församling-

arna. Ett stormöte varade i ca tre dagar. Ett stort tält restes, oftast i närheten av kyrkan.

I dessa tält pågick predikningar mest hela dagen med avbrott för mat och kafferaster. För-

samlingarna ordnade med försäljning av mat och kaffe och behövde någon logi fanns det

möjlighet att ligga på hömadrasser  i en sommartom skola tex.

Till ett sådant stormöte hade många predikanter kallats, både finska och svenska och lekmän

och präster. Alla predikningar tolkades till svenska respektive finska.

Varje stormöte avslutades i kyrkan med nattvardsgång. Alla fick inte plats i kyrkan men det

fanns högtalare i tältet. Nattvarden pågick väldigt länge. Gudstjänstbesökarnas antal kunde

vara mycket stort.

Alla Fridsförbunden bidrog med pengar till kostnaderna för stormötet.

Stormötena var sommarens begivenhet. Ofta ordnades det med bussar som körde besökare

till mötet. Säkert var det inte bara de religiösa behovet som blev tillfredsställt. Människor

fick träffa släktingar, vänner och bekanta i den ljusa och oftast varma sommaren. Mötena

anordnades veckan efter Midsommar, säkert av praktiska skäl. Kring den 10 juli började

höbärgningen, och då hade ingen tid.